Laos

Jag anlände till Vientiane i Laos på förmiddagen den 27 nov, checkade in på ett guesthouse och tvättade mina kläder. På kvällen kom Mar Jukka min underbara finska vän som jag träffat i Pai. Vi gick ut och åt och kom fram till att den här staden inte hade mycket att erbjuda. Men vid en restaurang träffade vi Juanjo, David (Spanien) och Camilo (Argentina) som Mar Jukka kände sedan Pai så vi slog oss ner vid dem och åt en god fisksoppa som vi med lite hjälp fick koka ihop själva. Vid bordet bredvid satt ett trevligt sällskap från Laos, Dee och hennes två morbroder, de bjöd över mig och Mar Jukka till deras bord och sedan bjöd de på Laobeer och skålade glatt med oss. Vi sjöng lite snapsvisor och Dee pratade både svenska och engelska efterssom hon nu bor i  Stockholm. Jag, Mar Jukka, Juanjo och David gick sedan ut och festade med Laosfolk på klubben Lunar 36 på ett hotelltak. Discot var inte så speciellt, vi var de enda turisterna där och lokalbefolkningen vågade inte prata så mycket med oss men vi hade väldigt roligt pga sällskapet.

Den 29 nov fixade vi visum till Vietnam sedan lämnade vi gladeligen Vientiane och tog en 4-5 timmars skumpande resa med lokalbuss till Vang Vieng. Mar Jukka åkte dit för andra gången denna resa så hon visste redan bästa stället att bo på, vi gick över en bro över floden och där var en skylt med texten Banana Bungalows, vi flyttade in i bungalow nr 2, med en hängmatta utanför. Precis vad vi behövde efter lidandet i tråkiga Vientiane. Hon varnade mig innan för att Vang Vieng är galet, många supande brittiska turister sprang omkring i badkläder inne i byn och tidigt på morgonen sprang tuppar omkring och väckte liv i hela byn, en tupp verkade ha våran bungalow som sitt huvudområde så någon sovmorgon kom inte på fråga. På natten när vi lagt oss till ro för att sova hör jag plötsligt Mar Jukka skrika och springa ut från myggnätet och jag hängde såklart på eftersom jag inte visste vad det var. Hon berättade att hon kännt någon som vandrat på hennes arm. Vi tände lampan och jag hittade den otäcka bastarden spatserandes på huvudkudden, det var en stor skalbagge och jag tog hela kudden och slängde ut den och sedan stängde vi dörren. Dagen efter undrade personalen vad som hänt med kudden och jag sa att den var för hård så de drog på ett nytt örngott och sedan fick vi tillbaka kudden.

Den 30 nov drog vi iväg på tubing utan tubes! jag är glad att jag inte hade någon tube att hålla rätt på då det var lagom knepigt att hålla rätt på sina vänner där. Det var galet roligt, tyvärr hade Mar Jukka feber och ont i halsen så hon kunde inte simma med mig i den vilda floden. Men vi drack ett par buckets sedan åkte hon hem och vilade. Jag träffade Flora (Frankrike) och Kiah (Australien) vi dansade och Flora övertalade mig att åka med och hoppa med henne från linbanan. Med skakande ben och hjärtat bultande hoppade jag med henne, och det ångrar jag inte för det var en adrenalinkick utan dess like. Vi dansade lite till sedan drog vi iväg med tubarna, jag åkte med Kiahs tube, vi paddlade oss fram till nästa bar. När vi åkte iväg från den baren hade vi lite problem då den välte några gånger innan vi lyckades klättra ombord på den båda två och hitta balans, det var panik blandat med skratt. Sedan blev det mörkt och Flora var spårlöst försvunnen! Vi gick iland och väntade och ropade efter henne, det blev allt mörkare och kallare. Det sista vi sett av henne var när hon åkte iväg före oss med tuben...

Till slut gick vi mot tuktuken och där kom Flora och en vän gående, hon var något överförfriskad men vi var lättade att hon kom till rätta. Det var så kallt i tuktuken i våra blöta badkläder så vi fick kramas hela vägen för att hålla värmen. När jag kom tillbaka till vår bungalow var Mar Jukka sjuk och ynklig så jag gick på jakt efter ingredienser till en mirakeldrink åt henne. Jag hittade alla ingredienser utom cayennepeppar, så det fick bli chilipeppar, lime, sodavatten och salt. Men den fungerade, hon var i stort sett frisk nästa dag.

Den 2 nov åkte vi bussen söderut till Pakse för att mötas upp med Gonzo.
Vi tog sleepingbus från Vientiane till Pakse men det blev inte mycket sömn, bussen skumpade och vi blev uppraggade av två charmiga grabbar Daniel och Frank (Spanien) som ville snacka med oss natten lång. Utan energi anlände vi till Pakse och damp ned på hotellet där Gonzo väntade. Det var ett kärt återseende, vi sov några timmar sedan gick vi och köpte frukt, grönsaker och gjorde en "killer sallad". På kvällen träffade vi Camilo igen och vi beslöt oss för att hyra motorcyklar och dra ut på äventyr på landsbygden dagen efter.

Den 3 nov åkte vi iväg på motorcyklarna med våra ryggsäckar packade. Vi stannade i Phaxuam och badade i ett fantastiskt vattenfall. Sedan åkte vi till Tatlo en mysig liten by med snälla människor och fullt med tuppar, hönor och kycklingar. Byn vimlade av små barn. Vi bodde på Bambuu hut guesthouse i en trevligt inredd bambubungalow med kök och hängmatta. Den 4 nov gick vi och badade i floden med några barn från byn, vi hoppade ner från klippor vid vattenfallet med dem. Vi gick till marknad när vi vaknade den 5 nov och handlade kaffe, frukt, grönsaker och ägg sedan lagade vi sallad och omelett. Vi vandrade längs floden och kom fram till en liten farm full med barn, kor, grisar och kycklingar. Vi stannade och lekte med barnen ett tag. Jag ville helst inte lämna farmen, då det kändes som hemma att vara där. Men vi bestämde att vi i framtiden ska ha en liten farm där vi kan odla allt vi behöver  och leva lyckliga där i naturen.


Den 6 nov åkte vi till Pakxong vägen dit var underbar, vi körde förbi små byar  och stannade vid en farm där det var fullt med kycklingar en kyckling hade  snärjt in sig i ett snöre och hade svårt att röra gå så jag och Ganzo räddade henne från snöret. Vi stannade och vilade en natt i Pakxong sedan tog vi oss tillbaka till Pakse. Dagen efter, den 7 nov tog vi en lång tuktukfärd till 4000 islands, det var 28 personer i tuktuken, men vi lyckades tillreda en sallad där och lokalbefolkningen som vi trängdes med fnissade åt oss tokiga turister. Vi kom fram på kvällen till Don Khong och tog en båt över till Don Det. Den 8 nov vandrade vi över till ön bredvid, Don Khon. Vikingättlingar som vi är, vandrade jag och Mar Jukka barfota hela den ca 6-7 km långa och grusiga vägen dit. Vi kom först fram till Tat Somphamit som var det vackraste vattenfall jag sett, sedan gick vi vidare till en strand där vi badade och gjorde en "crazy sallad". Sedan vandrade vi hela vägen tillbaka i mörkret på ömma fötter med endast stjärnhimlen som belysning, ficklamporna var nämligen kvar i våra bungalows. Den 9 nov vaknade jag upp med fruktansvärd värk i ryggen pga den hårda sängen, min skuldra värkte så jag knappt stod ut. Men eftersom jag är så smärttålig och tuff hängde jag ändå med och hyrde cyklar och vi cyklade först till en organisk farm där vi spelade dart och badminton och åt lunch där. Sedan cyklade vi till stranden på Don Khon där vi varit dagen innan. När det blev mörkt cyklade vi hem och självklart fick jag punka på cykeln... Vi var tvugna att gå med cyklarna för vägen var bäcksvart och vi hade endast en ficklampa. Men efter ett tag kom vi fram till en cykelverkstad och restaurang, medan de lagade punkteringen drack vi ingefärste och åt nötter. Den 10 nov åt vi nybakade goda bullar på ett bageri och sedan tog vi det bara lugnt, vi ville ut och ro men vi hittade ingen som ville hyra ut sin roddbåt till oss. Den 11 nov lämnade Camilo oss och åkte till Bangkok mot nya äventyr, det var sorgligt och vi saknade honom. På natten var det flygande insekter vid rummet och inne i rummet såg vi även en råtta! Jag och Mar Jukka skrek som två tonårstjejer och förfärades över att behöva sova med vetskapen om att en råtta huserade fritt i våra bungalows. Vi lämnade Don Det den 12 nov, jag grät som ett barn när vi tog farväl av Gonzo. Men som tur var hade jag fortfarande min kära Mar Jukka med mig, vi lämnade Pakse tillsammans mot nya okända äventyr.